Lydnadsträning
Sonja Jönsson har skrivit några rader om sin cocker LP1 Line Sam Yankee Dandee

Jag har alltid velat ha en cockerspaniel men det dröjde ända till 1997 innan jag köpte en. Varför, ja det är frågan. Jag började med boxer 1971. Tyvärr blev han bara 5 år. Sedan köpte jag en dalmatiner som blev 14 år. Efter det blev det av en slump en boxertik, en härlig dam som idag är 9,5 år och underbar mot Dandee.

Sedan kom jag äntligen till skott efter att min dotter köpt en cockervalp. Jag var med henne och tittade på valparna. Gud vad söta, men alla var tingade! Jag frågade uppfödaren om hon kunde upplysa om någon annan som hade valpar och se det kunde hon. Kennel Line Sam hade! Så det blev en resa till Borås för en titt på valp. Jag fastnade för Dandee med en gång, en blue roan med underbara ögon. Honom ville jag ha! På hemvägen fanns det en liten cockerherre med i bilen.

Namn, ja vad skulle han heta? Elvis tyckte jag (min idol är Elvis Presley). Det var jag ganska ensam om att tycka. "Du kan väl inte kalla honom för Elvis" sa både make och barn. Okey då, eftersom hans registreringsnamn var Yankee Dandee så fick det bli Dandee i stället.
Så var det dags för valpkurs. Att jag inte fick ryggskott, gå där dubbelvikt med godis i handen och försöka få kontakt, det var en prövning. Ett tag undrade jag om det inte var lite myrslok i honom, nosen i backen hela tiden. Ibland fick man en blick precis som "Jasså du hänger med fortfarande?" Men skam den som ger sig. Snart gick det faktiskt rätt så bra. Efter valpkurs var det fortsättningskurs och sedan ut på tävlingsbanorna.
Första tävlingen i ettan: Ve och fasa! En hund som gjorde ALLT utom det vi tränat. Inga vidare poäng där inte. "Men, kom igen", tänkte jag. Efter sex tävlingar hade vi ett lydnadsdiplom i ettan. Nu var det tid att träna in tvåans moment. Det gick ganska bra att lära in på honom.

Ut på tävling första gången i tvåan: Vilken cirkus! Det började på fria följet. Plötsligt var det något på banan som tydligen luktade väldigt gott. Jag gick och Dandee stod och luktade. "Hit" ropade jag. Visst, Dandee kom tillbaka till mig, men poängen på fria följet blev en 5:a. Nästa moment gick bra, sen var det inkallande med stående. Jag gjorde som tävlingsledaren sa, satte Dandee, sa till honom att sitta kvar och gick framåt. Tävlingsledaren sa "Det räcker!" Jag vänder mig om, och vad har hänt? Inte sitter Dandee. Han står upp. Jag får order att kalla in hunden. Och vad gör Dandee? Jo, upptäcker domaren. Naturligtvis måste Dandee in till domaren, hoppar upp på honom glad som en speleman. Sedan en rivstart till tävlingsledaren, upp på henne också. Tror ni jag var glad? (Gissa!). 111 poäng gav den tävlingen. "Jag ger upp", tänkte jag.
Envis som jag är så var vi snart ute på tävlingsbanan igen, på Öland denna gång. Hör och häpna, 181 poäng! Jag trodde inte mina öron, har verkligen Dandee och jag fått ihop detta! Vilken kick det gav.
Nu är det till att träna in treans moment. Det blir nog inte så lätt. Det är ju många nya moment som skall läras in, men med träning och lite tur så går det nog. Jag skall tävla några gånger till i tvåan medan vi lär in treans moment. Vi får se hur det går. Man vet aldrig med en sådan spjuver som Dandee.

Jag skulle inte byta bort honom för allt i världen. Jag älskar verkligen min cocker. Och ni som tvekar inför att komma ut och tävla, vad det än gäller för grenar, ge inte upp! Visst är det roligt att visa att man inte behöver ha en brukshund för att vara på tävlingsbanorna. Jag har ofta fått höra vilken mysig hund jag har även på dom tävlingar som gått mindre bra. Och visst är cockern mysig, glad och trevlig och framför allt så bjuder dom på sig sjäälva. Jag är verkligen glad att jag köpte en cocker även om han ibland på tävlingar sätter mitt tålamod på ganska tuffa prov.

Sonja