Sällskapshund
Det är så roligt att höra när valpköparna älskar sina cockrar och de har funnit ett bra liv tillsammans. Här delar jag med mej av ett sådant brev från Margareta Ovelius, Grebbestad skrivet i maj 1998.
Hej Tord
Just nu sitter jag i mitt arbetsrum på skolan. Under databordet ligger Kajsa. Jag har ganska nyligen lärt mig att använda datorn och det är kul att skriva på den.

Det är nu i dagarna två år sedan jag hämtade Kajsa hos dej. Det var en angenäm förändring av livet. Ja, hela tillvaron ändras ganska ordentligt med en hund i huset. Jag har också upptäckt hundarnas sfär bland mänskligheten. Innan jag hade hund tänkte jag överhuvudtaget inte så mycket på dessa djur. Men redan första gången vi skulle åka tåg till Göteborg märkte jag denna nya dimension av tillvaron. Kajsa var ganska liten valp då hon fick följa med på detta äventyr. Redan när min väska bars ombord upptäckte mina medpassagerare att det var jättekul. Kajsa fick sitta på en fäll på sätet bredvid mig. Alla som passerade log och sade något. Till och med en gentleman som såg nog så stroppig ut, frågade artigt om man fick klappa den bedårande valpen.
En dag mötte jag en punkare av något slag. Han såg hemsk ut och jag funderade på om jag skulle gå över på andra sidan gatan innan jag mötte honom. Men det hann jag inte för han frågade på långt håll om han fick klappa hunden. Denna långa kille i kedjor och nitar la sig på marken. Kajsa fick pussa honom i ansiktet. Han strålade av lycka att få klappa något så sött. Ja, tänkte jag, det är konstigt, den här lilla hundvalpen lockar fram så mycket trevliga sidor hos folk!
Jag trodde att det skulle försvinna när Kajsa växte upp och blev en vuxen hund och inte lika intressant som en valp. Men det är ungefär likadant nu. Folk som man passerar ler lite grann och jättemånga ska stanna och prata. Personer, som inte är speciellt trevliga, blir trevliga av någon konstig anledning.
Kajsa är numera en ganska välkänd hund här i samhället. Hon är skolhund. Eleverna pratar gärna med henne. Hon får inte vara inne p g a allergiker ( det är bara på kvällen som jag smugglar in henne till vårt arbetsrum) men hon är med ibland och får sitta i trädgården en stund. Då är hon aldrig ensam många sekunder innan någon elev kommer. Sedan kan de sitta och ha förtroliga samtal med henne långa stunder.
På utflykter är självklart Kajsa med. Hon finns med på många foton, både i Sverige och i många andra länder. Det är kul när jag får brev från elever som har gått här från Japan, USA, Korea, Polen eller var som helst ifrån. Alltid är det med en hälsning till Kajsa.
Jag har tillsammans med några vänner en hemslöjdsbutik i samhället. Där är Kajsa med. Hon ligger bakom disken. Där har hon god koll på allt som händer. Det är ganska vanligt att damerna går och tittar i alla hyllorna och att karlarna pratar med Kajsa.
De vanligaste promenaderna blir ut till havet. På stranden kan hon springa lös. Det har också blivit en förändring att finna bra vägar, där hon kan vara lös så mycket som möjligt. Hon håller god uppsikt hela tiden var jag är och blir olycklig om jag gömmer mig. Då hittar hon mig snabbt och håller ännu bättre uppsikt på var jag är. Numera vet jag var alla gödselhögar finns och alla hönor. Häromdagen var hon nära att sätta näsan i en huggorm som låg och solade sig vid vägkanten.

Från maj till oktober bor vi i stugan. Kajsa lämnar inte tomten utan går omkring och har det skönt hela dagarna. Om vi lägger oss i en solstol tar det inte många minuter innan Kajsa kommer och ska knö sig ner. Hon badar så fort hon får tillfälle. Hon har rymt hemifrån en gång! Då hade hon sprungit ner till stranden för att bada.
Ja, som du förstår är jag mycket glad i min hund och vi trivs väldigt bra tillsammans.
Numera är jag medlem i Cockerspanielklubben. Det är fantastiskt vad mycket som händer i den klubben. Jag tror du skymtar till då och då. Kajsas pappa har jag ofta sett också.

Margareta och Kajsa